Fredagen den 13:e... dagen för seriepremiär. Matchen som vi tränare bara längtat efter. Och även om många spelare till slut tackade ja så var förutsättningarna långt ifrån optimala. 

Marcus var väldigt tydlig med vad som krävdes och förväntades. Innan matchen var det svårt att få grepp på stämningen i laget. Var tystnaden ett tecken på kraftlöshet eller var killarna fokuserade? 

Vi började försiktigt för att komma in i matchen på ett bra sätt och inte bjuda på något. Vad som var klart på förhand var att Kvarnby inte kliver undan i närkamperna och därför var det nödvändigt att vi stod upp. Mycket kamp ledde till många långbollar men det laget som försökte spela bollen skapade också direkt övertag. Tacksamt för vår del så tog vi kampen och försökte mer. På en hörna fick Milton in premiärmålet som var så skönt för laget. Det kändes som att en stor del av del oro, känslorna att känna efter och inte tro på det hela försvann. Backlinjen spelade runt tålmodigt. Mittfältet tog kampen centralt trots att man ofta hamnade i numerärt underläge. Yttrarna låg rätt i försvaret och högg i det offensiva. Och våra anfallare försökte etablera spel uppe på Kvarnbys sida. Men så kom en frispark där vi inte nådde över deras försvar och en snabb omställning resulterade i ett sylvasst avslut på ett tillslag utan chans för Julius. Klart det kändes surt men i en premiär med mycket kamp blir det lätt så här. 

I paus kände killarna att vi kunde höja oss och ändå var vi bra med i matchen. För mycket slarv, för mycket tveksamt agerande och tama passningar eller rent av passningar utan adress gav Kvarnby initiativet i slutet av första. 

I andra justerade vi våra brister. Kvarnby hotade inte Julius många gånger, kanske rent av inte en enda gång. Vi hade mer men det var fortsatt mycket kamp. Flera gånger i mitt tycke över gränsen när de valde att tackla efter bollen fast våra spelare stod i vägen, dvs inte mycket på boll alls. Men med rätt fokus och inställning för varandra så jobbade vi vidare. Ett friläge som så när gick in men räddades av deras målvakt var det närmsta vi kom i en mållös period. Gustav hittade rätt i presspelet på högersidan vilket gav oss bättre arbetsro i försvarsarbetet och vi vann betydligt mer på mitten vilket var nyckeln till att vi styrde perioden. 

Vi kände att vi var närmare ledningsmålet och Marcus gav direktiv att växla upp ytterligare. Fortsatt mycket kamp. Kvarnby fortsatte sitt fysiska spel men tröttheten hos båda lagen gav spelarna lite mer utrymme. I ännu ett läge där vår spelare dras ner på mitten utan frispark så gick bollen fram till Amir som curlade in bollen runt backarna utanför målvaktens räckvidd i bortre burgaveln. Skönt!

Vi fortsatte pressa. Milton jagade deras målvakt och drog lätt i axeln. Målvakten spelade vidare bollen men domaren valde att varna Milton. Kortet är korrekt sett till regelboken men sett till övriga bedömningsnivån och uteblivna kort åt andra hållet så var det ett tungt slag i ansiktet på oss. Med 14 min kvar så fick vi kämpa med en man mindre. Vi höll ut trots några chanser som kunde blivit farliga. Och sista tiden blev det mer kamp än spel. Kvarnby dribblade fram en superchans som tacksamt sköts utanför. Med en minuts övertid fick Kvarnby avsluta med en hörna som ven förbi Lilla Torg-målet men matchen blåstes av och 3 p kunde inkasseras. 

Matchen var jämn och kunde gått åt båda hållen men vi var lite hetare i att skapa chanser. Fint med publikens stöd som vanligt. 

Jag brukar lyfta någon spelare som utmärkt sig lite speciellt men idag vann vi i riktig lagseger där alla gjorde sitt jobb väl. Nu är serien igång. På söndag är det dags för nästa match mot Olympic för lag vit. 

Lilla Torg-Kvarnby 2-1 (1-1, 0-0, 1-0)

1-0 Milton

1-1 #11 Kvarnby

2-1 Amir